Det var i fredags på eftermiddagen. Jag står och lagar mat. Lite
trött. Klädd i slitna tighta jeans, top som jag fick i julklapp och
håret slarvigt uppsatt, radion på och sonen ute och leker äntligen efter
att haft honom runt benen under hela julen.
Min man kommer in med ett brev i handen.
"VAD ÄR DET HÄR?!!!
Han håller upp och visar en parkeringsböter..
Fast jag gör allt för att dölja det känner jag bara
SHIT!
Det isar till lite av skräck i magen och jag känner värmen på mina
kinder och hoppas vid Gud att han inte ser att jag blir generad. Jag
fick den för några veckor sedan en kväll när jag var på salsakurs med en
kompis. Tredje gången på ett
halvår. Jag oroade mig inte direkt
för pengarna utan tänkte bara på vad min man skulle säga- eller göra.
Hur arg han skulle bli. Blev faktiskt rädd. (inte det att jag är rädd
för min man - men jag blir rädd för konsekvenserna, på hans rättfärdiga
ilska och väldigt arg på mig själv att jag kan vara så klantig och
förtjäna hans ilska) han hade ju sagt till mig att skärpa mig med
parkeringar. Det blir ju faktiskt väldigt dyrt. denna lapp var på 700
kronor! känner mig som den där olydiga dåliga flickan igen (mammas gamla
ord; "du borde ha smäll på stjärten")
Jag väljer att inte visa lappen för min man och betalar in den
från egna pengar så fort som möjligt. Sen blir det så att lappen ligger
kvar i handväskan några dar som måste blivit många dar innan jag
påminner mig att betala in den. Det överdjävliga är då att dom är så
snabba med att skicka en påminnelse innan mina pengar har kommit fram.
Och det är den påminnelsen min man just nu har i handen.
”VAD ÄR DET HÄR!” upprepar han och jag ser ilskan i hans blick.
"Jag fick en bot för några veckor sen när jag var på dansen- men
den är betald” tillade jag så snabbt jag kunde och så kaxigt och
självklart jag kunde. Fast jag kände mig så långt från självständig och
självklar man kan tänka sig.
"Jag har ju sagt åt dig att du får skärpa dig med det här. Det
blir ju svindyrt!”
Jag svarar inte utan hoppas att han med dessa ord ska anse att
tillrättavisningen vara över.
”SVARA DÅ!” Han står kvar och väntar sig något mer från mig där
jag står fortfarande upptagen med något vid spisen. Eller något jag just
nu låtsas vara upptagen med.
"JAG HAR BETALT IN DEN svarar jag kaxigare nu. För mina pengar so
what!!" säger jag i en enda mening. Eller snarare halvskriker pressad
som jag är.
Fast jag vet att vi har gemensam ekonomi och att det är han som
tjänar den stora delen. Sen går allt väldigt snabbt plötsligt. Jag blir
överrumplad och närmast chockad trots att jag borde vara van nu. Han tar
ifrån mig det köksredskap jag har i handen och tar mig hårt i armen. Sen
drog han fram en köksstol och sätter sig och vips hur lätt som helst har
han dragit ner mig över sitt knä. Jag protesterar med vädjande röst och
vill VERKLIGEN INTE ha smisk nu. Tänk dessutom om vår son kommer
inrusande. Eller om nån kikar in genom fönstret i vårt radhus. Men mer
motstånd vågar jag inte. Känner mig bara som den där lilla flickan som
borde ha . . ..
Medveten om att det gäller att passa på den här ensamma stunden
låter han för ovanlighetens skull mig behålla jeansen på. det gör han
ibland om jag får det såhär impulsivt. Jag hör hur det exploderar av
smällar på min tighta jeansklädda stjärt och eftersom jag bara har
string under så gör det nästan lika ont som om den vare naken. Det
klatschar högt i köket och jag ligger hjälplös och sprattlar och stirrar
ned på nån leksak på köksgolvet. Jag märker att han är riktigt arg och
det svider mer än vad det brukar. Jag försöker kväva mina aj aj aaj
aaaaaj och hoppas bara att det ska vara över så snabbt som möjligt.
Han gör också processen kortare än vanligt och när han är färdig
har jag inte hunnit börja gråta. När han släpper upp mig nästan studsar
jag upp och försöker så snabbt som möjligt komma tillbaka till spisen,
som om inget hade hänt. Som om jag inte skämdes jättemycket och som om
det inte brände och var alldeles svidande varmt efter hans starka
handflata på stjärten. Men jag hade fortfarande tillräckligt med
stolthet kvar att jag motstod den där frestelsen att gnida mig om baken.
Den förnedrande synen skulle han inte få. Inte ett ord mer sas det. Inte
från honom och definitivt inte från mig. Jag blir nästan helt stum när
jag fått smäll.
Hoppades bara att NU DÅ? Räckte det nu? Både kort utskällning och
lite smäll. Nu hade jag väl ändå fått vad jag behövde? Tänkte bara;
Förlåt mig nu. Jag vet att jag är för slarvig och oansvarig. Men julen
har ju varit så bra mellan oss. Längtade efter förlåtelse, försoning.
Han gick ut i köket och jag stod kvar och skämdes, och FÖRSÖKTE
koncentrera mig på matlagningen blandat med att jag då och då
koncentrerade mig på den kännbara tillrättavisningen- den där pulserande
brännande varma svedan i skinkorna och så fick min mors gamla ord
återigen rätt.
Samtidigt fanns det en gnagande oro kvar. Försoningen hade
uteblivit. Och den riktiga förlåtelsen i hans famn.
Jag kanske
skulle få mer ändå när det var läggdags. bo!